Med anledning av att jag blev vinstrikaste norfolk 1986 så fick jag frågan vad det var för intressant med just mig (vilken fråga). Efter visst grubblande kom jag fram till detta.

Det mest intressanta med mig är egentligen att jag verkligen finns till, det var nämligen så mycket som krånglade till sig när matte skulle försöka upprepa kombinationen som tidigare givit fyra tikvalpar, i hopp om att få en hanvalp.

Det började med att min mamma Bönan just denna gång passade på att löpa utan blod. Inte så lätt alltså att räkna fram rätt dag i löpet! I väg till veterinären för utstryk. Svaret blev att det säkert tar flera dagar till innan det är "rätt dag". Två dagar senare hette det: det ser fint ut, hon bör paras i morgon! Detta var en fredag, mitt på dagen. Matte skulle jobba både lördag och söndag!

Hanen (min pappa) bor i Norge, och mattes bil hade kvällen innan fått avgassystemet ituslaget på en gropig väg ute på bondvisjan, när hon och en kompis skulle titta på bullterriervalpar.

Matte ringde omgående till Norge och talade om som det var. - Visst det går bra, om du är här före halv sju imorgon bitti för klockan sju åker "Ripper" (som min pappa heter) flyg till Bergen där han ska ställas ut och stanna två dagar!

Ja, vad gör man? Mot diverse mutor kunde matte byta bort helgen som hon skulle jobba, sedan åkte hon till bilverkstan och frågade om de hade ljuddämpare på lager, så att hon skulle kunna be någon bondgubbe i Värmlands urskogar att sätta dit det, om det avbrutna skulle trilla av på väg till Norge. Det hade verkstan naturligtvis inte. Nåväl, matte är inte född i farstun och dessutom började det bli ont om tid, så hon tog ett snöre och gjorde första förband på avgassystemet och iväg bar det!

Det gick fort fram till norska gränsen, men ni vet väl alla hur norska vägar ser ut... Vackra men ack så krokiga. Snart var det mörkt också, ingen vägbelysning och inga vägskyltar! Efter tio timmars körning nådde matte och mamma Bönan äntligen det lilla samhället vid midnatt. Men hur skulle man köra sen? Det var för sent för att ringa och fråga. Ett till synes nyförälskat par som parkerat vid en sjö som var månbelyst och, det är faktiskt sant, med ett par svanar simmande i sjön denna ljuva sommarnatt, blev snabbt varse verkligheten när matte tvärnitade vid deras bil och bad om hjälp att hitta fram. Hon fick eskort ända upp på gårdsplanen! Matte och Bönan beslöt sig för att tillbringa natten i bilen för att vara säkra på att inte försova sig om de tog in på hotell. Halv sju vecklade de ut sig ur bilen, de hade legat dubbelvikta, ty bilen var en Fiat. Nåväl, parningen gick alldeles utmärkt och var avklarad tio minuter innan Ripper flög till Bergen. (Där han sedan blev BIG och BIS-3).

När matte kommit så långt som till Södertälje (pendelavstånd hemifrån med kommunala färdmedel) under hemresan så gick mungiporna upp på henne. Ja, hon satt faktiskt där och storskrattade i bilen, när hon fattade att hon och Bönan hade klarat av det hela.

Historien inbegriper också ett tillfälle när matte fixade kortslutning i det enda trafikljus hon passerade i Norge och i och med detta blev impopulär bland raggarna i en bil som verkade ha bråttom... Samt att hon vid ett tillfälle med bilen körde över sin egen resväska som aldrig mer blev sig lik igen...

Resultatet av resan blev två hanvalpar och den ena är jag!

Int.Nord.Ch.Guestlings Catch a Star (1984 -1999)

Text och foto: copyright Susann Björkfäll
Kåseriet är skrivet 1987.