Från valp till internationell champion

                            eller

Bönans memoarer

 

Jag vet att en del människor skriver sina memoarer på ålderns höst. Det är oftast väldigt speciella människor, berömdheter, aristokratiska med ett intressant levnadsöde. Då jag tycker att detta stämmer väldigt bra in på mig så är det inte mer än rätt att ni får höra min levnadshistoria. Nåja, jag har väl några år till på mig även om ett hundliv är kort, men då jag uppnått ett av mattes mål nu, att bli internationell champion, så kan det vara passande med en resumé av åren som gått.

Om vi tar det där med aristokratin först så föddes jag på Lidingö, som dotter till två fulltitlade föräldrar. Låt vara att min uppfödare tog lite miste och alltid släppte in oss köksvägen och lät oss bo i kök och före detta serveringsrummet i stället för i salongen, men man får förlåta henne. Hon hade iallafall så mycket vett att hon såg att det var något speciellt med MIG. Hon ringde till min matte och bad henne komma ut och titta på mig. Men hur jag än gjorde mig till och visade upp mig så tyckte inte hon att jag var något speciellt. Hon bör också förlåtas, vi norfolkterriers var en ny ras för henne. Ja, inte helt förstås, ett år tidigare så hade hon köpt Ärtan, min storasyster. Nåväl, halvsyster, skam till sägandes så är inte min mor någon trogen typ utan byter fäder till sina valpar lika ofta som jag byter päls. Där ser ni igen, vilka likheter med memoarer skrivna av människor, dom handlar också om romanser och pälsar!

Som tur var så övertalades min matte att ta hand om mig.

Dagen D hade kommit, det var dags för min leverans. Min matte hade inte tid att hämta mig hemma i villan på Lidingö. Skam! Dagen till ära som vi faktiskt fick vistas i salongen. Nej, hon var på avslutningsprov och fest med min storasyster Ärtan som gått en kurs i lydnadsprov. Min uppfödare satte i stället mig i bilen (jag älskar bilar) och körde ut till festen. Fullt med folk, hundar och ett dukat bord med tårta och annat gott. Det var alltså första mötet med min storasyster. Jag fick omgående reda på att min plats här i livet skola vara två steg bakom henne! Hon var festens höjdpunkt! Först visade det sig att hon hade vunnit hela lydnadstävlingen, dessutom passade hon på att löpa för att verkligen visa hög rang! (Hon fick sitta i bilen och vänta tills alla andra tävlat och delta som sista hund för att inte helt förvrida huvudena på de stackars pojkar som var där). Det var tur att min uppfödare var med, jag kröp upp i hennes knä, det var otäckt att se hur Ärtan solade sig i glansen, men man fick ju känna på det där med fest och glamour. Jag hörde att någon frågade vad jag hette. Matte förklarade att jag inte hunnit få något namn eftersom detta var min leveransdag. Då föreslogs att jag skulle heta Bönan, och så blev det.

På min första utställning, jag var 6 månader, sken solen i min päls och jag var verkligen till min fördel. Jag blev grupp-trea, det verkade som matte var nöjd. Jag försökte visa några trix jag kan för valpen som blev fyra, en sedemera mycket berömd strävhårsfox vid namn Louline High´n Mighty. Den ville inte lyssna, men klarade sig ändå rätt bra i sin fortsatta karriär.

Det heter ju show det har jag alltid i huvudet när vi är på utställning. Jag försöker ge allt, höga hopp, saltomortaler och helomvändningar. En gång fick jag i min kritik: "Needs to concentrate on her showmanship". Det var ju det jag gjorde, om ni visste hur mycket koncentration det behövs när jag utför mina höga hopp! Av någon anledning försöker matte alltid dämpa mig, hon är så blygsam, är väl rädd att vi ska överglänsa alla andra. Men det är ju det det går ut på. Det ska vara SHOW!

Jag vet att matte vill att vi ska vinna varje gång vi är på utställning. Jag däremot tycker om spänning. Därför såg jag till att vi en gång kom tillbaka med en tvåa från Finland! Då blev det verkligen spännande nästa gång vi åkte dit! Skulle vi få en tvåa till? Matte vågade nästan inte åka, då tyckte jag synd om henne och grejade ett cacib.

Den här jakten på cacib är extra spännande, först fixade jag fyra stycken på fem månader. Då sa matte åt mig att fort ska man inte ta dem, det måste gå ett år mellan första och sista! Därför har jag under en längre period sett till att bli tvåa och bara få reservcacib, undrar hur långt ett år är? Plötsligt pratade matte bara om cacib. Jag tog det som ett tecken och showade till mig ett cacib i Ransäter, och blev internationell champion. Gissa om matte blev glad!

Sedan tycker jag inte om när det går slentrian i BIR-vinsterna. Jag ser till att bli BIR bara när man får någon extra titel på köpet. T.ex. Stora Stockholm det år som man samtidigt blev Nordisk Vinnare. BIR på Terrierklubben den gången man samtidigt blev Derby-vinnare och så vidare.

Nu sägs det att jag inte ska tävla så mycket mera. Bara njuta mina lagrar, titta på championtavlan från Bryssel. Följa mina barns framfart i ringarna. Läsa memoarer...

Men var inte säkra, vid speciella tillfällen tänker jag vara med, och då blir det SHOW!!!

 

Bönan

Int.Nord.Ch.NV-82 Redriff Rambling Rose (1980 - 1993)

 

Text och foto: copyright Susann Björkfäll.
Kåseriet är skrivet 1985.