|
|
|
Plötsligt en morgon så ville inte Mary, 2 år gammal norfolkterriertik, ha någon mat.
När hundarna släpptes ut efter att de ätit rusade Mary iväg och kräktes, hon åt gräs och kräktes.
Vad var nu detta? Magsjuka? Ingen mat, bara vatten att dricka och noggrann kontroll av allmäntillståndet fick därför gälla för Mary denna dag.
Efter några timmar tyckte jag att hon betedde sig underligt, hon låg platt ned på magen och liksom koncentrerade sig. Ungefär som en tik med ”frammatningsvärkar”, de där små nästan osynliga värkarna som matar fram valparna till bäckenkanten. Hon hade slutat kräkas men ville absolut inte äta något.
Jag kände på mig att något inte stämde, jag funderade på om hon kunde ha fått i sig något olämpligt, något ”främmande föremål”. Hon brukade inte tugga på saker och hade inte förstört något ens som valp, men man kan ju aldrig vara säker…
Ytterligare en timme senare tyckte jag att allmäntillståndet var något påverkat, hon var lite tröttare och kanske hade hon ont? Var det därför hon låg platt och ”hade värkar”?
Jag ringde till närmaste djursjukhus och berättade att jag och Mary var på väg för det här måste ju kollas upp.
Veterinären fick höra vad som hänt och vad jag trodde, att det kanske satt fast någonting i magsäcken eller tarmen på Mary.
Efter en kort stunds palpation kunde veterinären bekräfta att jag haft rätt i mina antaganden, hon kände ett hårt föremål cirka 2-3 cm stort i Marys tarm. När vi tagit ett par röntgenbilder kunde föremålet beskrivas som ”något hjulformat”. Jag började fundera, kunde det vara en liten avokadokärna? Jag hade dagen innan ätit avokadosoppa, och de avokadorna hade haft små kärnor, just 2-3 cm långa, spolformade. Kanske hade någon hamnat utanför soppåsen och trillat ned på golvet? Mary kanske hittade den, tog den i munnen och sedan slank den ner av bara farten. Liten, hal och spolformad det låter ju troligt… Jag måste bli mer noggrann med soporna…
Veterinären föreslog att Mary skulle få kontrast och skrivas in på djursjukhuset. Dels för att de skulle kunna följa upp med ytterligare röntgen senare på eftermiddagen, för att se om föremålet flyttade på sig, och för att hålla koll på hennes allmäntillstånd.
Det fanns tyvärr stor risk att de skulle behöva öppna Mary och plocka ut föremålet om det inte flyttade på sig eller om allmäntillståndet blev sämre.
Så Mary blev inskriven och jag blev lovad att de skulle ringa upp, om de skulle bli tvungna att operera. Annars skulle de återkomma per telefon nästa förmiddag och berätta vad som hänt.
När telefonen ringde nästa dag kunde jag inte svara fort nog! Det är en jobbig väntan när man går hemma och fantiserar om vad som hänt. Lever hon? Hur mår hon? Trivs hon på djursjukhuset? Blir det operation?
Sköterskan berättade att Mary mådde bra och att hon hade fått äta lite, lite mat sent på kvällen. Ny röntgen på morgonen visade att ”föremålet” faktiskt hade flyttat sig så långt så att de ville skriva ut henne. De trodde helt enkelt att hon skulle kunna leverera ”föremålet” själv den naturliga vägen! Härligt!
Det var en riktigt pigg och glad Mary som blev utskriven! Jag fick order om att hålla henne under uppsikt och när/om hon hade avföring så skulle den undersökas för att vi skulle veta om föremålet kommit ut eller fortfarande var kvar.
Jag skulle passa på att handla lite på väg hem från djursjukhuset. När jag parkerat bilen så tog jag Mary på en liten promenad. Det första hon gjorde var att producera en liten hög med det som var kvar av en liten portion dietmat, kontrastmedel OCH något litet som jag var mycket intresserad av! Jag hade gärna velat ta en pinne och rotat runt i högen direkt, för jag var så nyfiken på vad den skulle innehålla. Men det hade nog sett rätt snuskigt ut i ögonen på de människor som passerade, så jag tog helt enkelt upp högen med en plastpåse för att kunna utforska den i lugn och ro hemma.
Som en trofé bars påsen in i huset. Jag stjälpte innehållet i handfatet. Vad var nu detta?
Det var runt, hårt, platt, cirka 25 mm brett, 3mm tjockt och ena sidan var 2 mm bredare än den andra, men vad var det? Det var täckt av något hårt så jag tog nagelborsten och började skrubba under varmt rinnande vatten. Då plötsligt öppnade/delade saken på sig och föll isär i delar. Men vad var det!? Jag fortsatte att skrubba och då plötsligt såg jag Drottning Elisabeth av England! Herregud! Vad är detta! Det visade sig att det Mary hade ”framfött” med stor möda och stort besvär (och en kostsam vistelse på djursjukhus) var inte bara ett utan tre (!) mynt, närmare bestämt £2 och 20 pence!
Jag kunde då påminna mig att jag några månader tidigare under dammsugning vält den lilla burk med utländska mynt som stod på skänken i matrummet… Jag hade naturligtvis plockat upp alla mynt jag kunnat hitta på golvet, men jag hade tydligen missat dessa tre…
Det är svårt, nästan obegripligt att förstå hur en så liten hund ens lyckas svälja mynten, ännu mer svårt är det att förstå varför!?
När jag hämtade hem Mary från djursjukhuset så fick jag lova att höra av mig och tala om vad det var hon hade haft i tarmen, så jag skickade ett fax där jag talade om att vi hade haft fel i våra gissningar. Det var inget litet hjul och ingen avokadokärna utan £2 20p. Jag fick ett fax tillbaka där de skrev att de fått sig ett gott skratt och att de tyckte Mary var snäll som ville bidra till veterinärräkningen!
De tre mynten är renskrubbade nu. De är inte i ”mintcondition” men nästa gång jag åker till Drottning Elisabeths England så ska jag köpa något fint för dem!
Text och foto: copyright Susann Björkfäll.
Kåseriet är skrivet 2011.