Sedan min mor fått nog av dansmöss och hamstrar som dog, vilket hände ofta eftersom de bara lever cirka 1,5 år, så fick jag lov att köpa en katt. Efter mycket forskande i biblioteksböcker så bestämde jag mig för att köpa en vit perserkatt med blå ögon.

När det väl var klart och jag lade fram förslaget för min mor så tyckte hon plötsligt att jag lika väl kunde få köpa en hund,
"det var ju lika mycket passning".

Vilket omstörtande besked för en liten flicka som älskade djur!

Min första reaktion var lycka, men sedan minns jag att jag grät. Vilket ansvar! Skulle jag klara av att ta hand om en egen hund?

Året innan hade jag besökt min första hundutställning, "Stora Stockholm", med en klasskamrat som skulle ställa ut sin dvärgspets, Toyhomes Little Red Red, vilket vackert namn på en jättesöt liten hund! På utställningen fick jag syn på vita långhåriga hundar, med rosa öronlappar och rosa mittbena. Jag tyckte de påminde om den vita perserkatten så detta fick bli mitt alternativ nu när jag i stället fått lov att köpa en hund. Rasen var malteser.

En hanvalp skulle det vara så att det inte skulle bli problem med löpningar, den beställdes på kennel Beldams i Sala. Mamma fick ringa. Hon fick instruktioner av mig att säga att vi skulle ställa ut hunden, jag hade läst mig till att man då fick de bästa exemplaren. Eftersom jag inte ville fara med osanning så tänkte jag att ställa ut den några gånger inte skulle vara så besvärligt, utan var helt okay, om man på det sättet kunde få en bra hund. Det fanns en kull, tre valpar. Tiken var mest lovande och när vi nu sagt att vi skulle ställa ut så föreslog uppfödaren att vi skulle ta den. Men nej, vi skulle ju ha en hane och det där med utställningar det var ju inte något viktigt utan bara något som jag sagt i tron att det skulle vara positivt för att vi inte skulle få något "måndagsexemplar"...

Vi åkte tåg när vi skulle hämta hem "Eros". Kenneln låg ute på landsbygden, rena himmelriket tyckte jag. Vi blev visade runt i huset och fick se valpkullar av flera olika dvärghundsraser. Jag vill minnas att vi fick se Eros föräldrar, "Tretton" och "Puff", båda var importer från England. Stort, nästan ofattbart stort, tyckte jag!

Därefter blev vi bjudna på fika i finrummet, och jag tror att mamma då också fick skriva på papper, betala och få stamtavlan.

Sedan skulle vi få skjuts till tågstationen för att åka hem. Jag minns att vi stod på yttertrappan, jag neg, tog i hand och sade adjö. Men du ska väl inte åka utan Eros? frågade uppfödaren. Då blev jag alldeles yr, svimfärdig. Skulle jag verkligen få ta med honom hem? Till mig? Var det verkligen sant att jag skulle få en egen hund? Först nu insåg jag vidden av det här besöket i paradiset.

Väl hemma skulle det bli stora förändringar. Eros skulle ha välling med äggula, mat på bestämda tider och gå ut på promenader. Första nätterna sov jag väldigt dåligt, jag var så orolig att han skulle sluta andas. Jag låg och tittade ned i hundkorgen som stod vid min säng. Där låg han och sov, han andades! Vilket mirakel, min alldeles egna hund!

I mina dagboksanteckningar kan man bland annat läsa - nu börjar en ny epok i mitt liv.

Beldams Eros, 3 månader, och Toyhomes Little Red Red, jag vill minnas att han kallades "Pyret".

Första gången Eros skulle vaccineras, så åkte jag kommunalt in till stan, till veterinärhögskolan. Det måste väl vara bäst och säkrast. Det tog nästan hela dagen och jag tyckte att det ibland faktiskt var lite jobbigt att vara hundägare, men det var det värt. Det var en professor som vaccinerade Eros och hon tyckte att jag hade en sån fin hund.

Eros ställdes faktiskt ut en del, först för att jag hade lovat men också för att det låg en viss tjusning i det. Han vann faktiskt 2 certifikat! Ett av domaren Hans Lehtinen. Men utan bil i familjen så kunde det inte bli så många utställningar. Jag åkte kommunalt till SSDs utställning på Johanneshovs isstadion och också till Scaniarinken i Södertälje.

Två år senare fick jag köpa en hund till. En tik... Det hade nu gått upp för mig att det faktiskt var jättebra att ha en tik för då fanns ju möjligheten att den kunde få valpar. Sedan några år hade jag hållit på med sticklingar och fröer och det var ju jättekul att dra upp egna plantor...

Jag började nu träna lydnad hos Apollogruppen. Cecilia Holmstedt var eldsjälen som ville starta lydnadsträning även för små hundar. Det var inte bara brukshundar som klarade av lydnad och lydnadsprov!

Främsta minnet från detta var när min tik "Trulsan" vann klass 2 i lydnad på SKKs Internationella utställning i Västerås 1976. Dit fick jag skjuts av Gillis som var min tränare på Apollogruppen. Han och hans fru var uppfödare av papillon. Tänk vad snällt av dom att låta mig följa med! Jag minns också att Gillis var väldigt stolt över min vinst, och långt senare så har jag fått höra honom berätta om det. Och visst var det lite av en sensation när den minsta hunden med den yngsta föraren vann klassen. Trulsan vägde bara cirka 3 kilo, var cirka 20 cm.hög och hade flätor. När vi skulle utföra hoppet så kunde de inte få bort en av bräderna för att få hindret tillräckligt lågt för Trulsan, reglerna sa att det skulle vara samma höjd som hundens mankhöjd, de fick avbryta tävlingen för att hämta verktyg! Efter prisutdelningen blev vi fotograferade av hundfotografen "Andreas". Rosetten man fick som klassvinnare har jag fortfarande kvar. Jag deltog också några gånger i uppvisningar som Apollogruppen hade, bland annat på Stockholmsutställningen.

Foto © Andreas

Sen var det det här med valpar, man måste ju pröva... Men hur skulle man få ihop dem?

I min klass var vi tre stycken tjejer som hade ett intresse för hundar. En var Anette, hon trivdes bättre som kennelflicka än som skolflicka. Hon ägnade mycket tid på en välkänd pudelkennel som låg i Tullinge. En dag fick jag följa med dit. Tänk att få vara där, dom som var så berömda! Dom var alltid omnämnda i Hundport, Svenska Kennelklubbens tidning. Anette hade just fått en ny pudel därifrån, hans pappa hette Frenrise Prince Kristoff, engelsk import förstås. Vilket vackert namn, vilken tjusig hund!

Jag ringde till Anette och hon lovade hjälpa mig med parningen. Hon jobbade ju på kennel och hade varit med en del så hon kunde det där.

Men nej, det fungerade inte. Inte ens när vi välte min hurts och prövade att para på den, som dom engelska tanterna gör.

En morgon när jag rastade hundarna, jag brukade låta dom springa lösa på ett stort fält invid tunnelbanans sträckning mellan Bredäng och Sätra, så satt dom plötsligt ihop! Jaha! Jösses! Vad bra! Det drog ut på tiden. Efter ett tag kom tunnelbanan förbi. Oj, vad pinsamt... Och inte blev dom klara. En tunnelbana till som skulle åka förbi och titta på parningen var inte vad jag önskade så jag lyfte upp båda hundarna och gick in med dom mot skogskanten i stället, så fick dom bli klara där.

Resultatet blev en jättestor dödfödd hane. Nästa "kull" blev en död och en levande valp. När det var dags den här gången ringde jag min veterinär. Han som var så snäll. När jag var där och vaccinerade hundarna så blev det billigare än jag trott och när jag frågade varför så sa han att: jag behöver ju bara säga goddag en gång och adjö en gång så då måste det ju bli billigare! Oh, vad jag tyckte att han var snäll! När nu Trulsan skulle valpa så lovade hans fru komma över och hjälpa till, hon födde upp mellanschnauzer. Men trots hennes hjälp så kunde vi inte klara den ena valpen.

Den döda valpen i "första kullen" fick namnet Rockin´Robin. Så han som överlevde nu fick namnet Rockin´ Robin II. Min syster köpte honom. Han fick också träna lydnad och vann meriter till ett LP. Lydnadsdiplom, man skulle vinna tre första pris i lydnad klass 1 för att få diplom och titeln LP registrerad i stamtavlan. Om jag inte minns fel så var han den första (och enda?) malteser som vunnit det.

När jag åkte på utställningar med mina malteser så fick jag syn på några små bruna, glada hundar. Efter några gånger så började jag känna igen den person som hade dom. Hon stod alltid och pratade med folk. Gestikulerade, skrattade och pratade, pratade och pratade. Hennes hundar, det var oftast två stycken, brukade stå på bakbenen och krafsa på henne med sina lurviga små framben och deras svansar viftade alltid! De ville ha hennes uppmärksamhet, men hon bara pratade! Det här är mina första minnen av Elisabeth Matell.

När jag gått ut skolan, fått jobb på djursjukhus, flyttat till eget hus, skaffat körkort och bil så tyckte jag att nu hade jag äntligen möjlighet att ha en hund till. Och den här gången visste jag precis vad det skulle vara för ras - EN NORFOLKTERRIER!

På Runmarö 1973, Robin, Trulsan och Eros

---

Detta är skrivet med anledning av att det i år är 40 år sedan jag fick min första hund, Eros, han var född 19 december 1969.

---

Text och foto Susann Björkfäll. © 2009