Jag plockade ned Mulles päls 12 veckor före förmodat klubbutställningsdatum, det borde väl räcka? Förra gången var den 12,5 veckor gammal och visserligen kort, men sååå tjusig och klädsam. Dessutom vill man ju hinna med så stor del som möjligt av utställningssäsongen så det är ju dumt att planera in en perfekt - lite längre - päls till bara klubbutställningen.

Utställningen lades dock en vecka tidigare än jag beräknat.

- Jösses! Bara 11 veckor, det är minimalt, Kan det överhuvudtaget finnas päls efter så kort tid?

3 veckor före utställningshelgen, (Jag skulle ställa ut på SKK i Linköping på lördagen och på klubbutställningen på söndagen hade jag tänkt), tog jag hem Mulle (fodervärdshund) för att kolla läget. Inte ett strå i nacken, lite spridda ljusa strån på sidorna, härligt huvudhår och halvdant benhår!

Varför i hela fridens dar plockade jag hans päls så sent, jag borde ju fattat osv osv.

Jag började meddela vänner och bekanta den tragiska nyheten att Mulle var utan päls och att jag förmodligen inte kunde ha med honom alls, man vill ju inte stå utan CK på sin champion bara för att han visas i dålig pälskondition!

En vecka före utställningshelgen tog jag hem honom för att fälla det slutliga avgörandet.

- Men vad var detta? 2-3 cm RÖD PÄLS i en tjock matta över nacken och ryggen! Men den VAR kort. Skulle jag eller skulle jag inte, skulle jag eller skulle jag inte, skulle jag ell...

När vi packat klar bilen tidigt på lördagsmorgonen med 3 burar och 5 hundar så var Mulle en av dem. Han fick alltså följa med, men hu så nervöst att gå in i championklass och kanske bli utan CK för första gången. Det gick vägen. Han blev faktiskt BIR, domaren lyckades även klämma in "utmärkt päls" i kritiken. Han måste ha menat kvaliteten. Jag måste medge att lättnaden kändes stor. Nu var det gott med en eftermiddagsfika i lugn och ro före grupptävlingarna innan vi skulle tuffa nedåt landet 25 mil till för att vara med på klubbutställningen. Härligt! Nu kan inget annat hända, eller?

2 mil från Borås (5 mil från utställningsplatsen) stannade vi för att äta en hamburgare på en mindre bar. Oh, vad gott och vilken utsikt vi hade över en tjusig sjö - härligt!

In i bilen igen. 200 meter gick den, uppför en brant backe sen var det stopp. Jag lät den rulla baklänges nedför backen och in vid baren igen. Någon sa att bensinpumpen förmodligen var slut. Men min lilla duktiga bil startade igen. Jag klappade på den och sa berömmande ord. Bensinpumpen va´? På min bil. Never!

Den gick ungefär 1 kilometer, lite hackande. Förbi fräste en Duett.

- Var inte det där Irene? - Jovisst! Bäst att stoppa henne om bilen skulle stanna igen. Min känsliga bil hörde detta, hostade till och stannade omgående.

Irene har en märklig förmåga att kunna lasta om bilar. I sin redan fulla bil stuvade hon in 3 burar, 5 hundar, 2 människor, kylväska, tjock sittdyna, kartböcker, vandringspriser, extra kläder - i fall att... extra bröd - i fall att... extra regnplagg - ifall att... och så vidare.

Vid 23-tiden anlände vi till våra övernattningsstugor på utställningsplatsen. Oroliga huvuden stack ut från dörrarna. -Var har ni varit?

Jag saknade redan min bil som stod ensam i mörkret på en öde väg, så med skälvande stämma berättade jag vad som hänt.

Inte kunde jag sova den natten. Vad skulle jag göra om bilen skulle in på verkstad först på måndagen? Hemma hade jag en nyparad tik, en ovaccinerad valp med behov av mat fyra gånger om dagen, en 17 år gammal malteser och en "vanlig" noffa, vem skulle ta hand om dem? Hur skulle jag kunna övernatta i Borås med tre hundar och all packning? Skulle jag kanske åka hem i Irenes bil och sedan ta tåget ner för att hämta bilen? Frågorna hopade sig.

På något sätt så tog jag mig iallafall fram till ringside med hundarna. I huvudet hade jag bara bilen, verkstäder, hundvakter, dyra räkningar osv. Någon frågade om jag ville köpa en lott. Jag frågade vad man kunde vinna. En bensinpump som högsta vinst hade passat utmärkt.

Plötsligt stod jag där med bästa hane. Lite senare stod vi där och hade vunnit BIS min kortpälsade hund och jag.- Fotografering? Jaha, javisst ja.

Undan med alla priser. Undan med supén. Bärgningskåren nästa. Efter diverse telefonsamtal hade vi fått tag på en bensinpump. Bilen skulle bärgas till Borås och om det var bensinpumpen så skulle de kunna laga den på plats.

Hundarna kunde jag skicka hem i en "norwichterrierbil" (de hade haft klubbutställning på samma ställe). De skulle få bo över i Huddinge en kvarts bilresa hemifrån, tills jag kom hem (ifall jag skulle vara tvungen att övernatta i Borås)

Alla "prylar" inklusive en hel hord nyvunna vandringspriser, hundfoder osv. stuvades åter in i Irenes kärra. Jag åkte med för att möta bärgaren i Borås.

Det var bensinpumpen! Bilen var dessutom klar att köra! Puss och TACK till bärgningskåren! Vi stuvade åter om bland packningen, in med allt mitt i min bil igen.

Vi följdes åt ett tiotal mil för att se att allt var OK med min bil. Sedan åkte jag i sporrsträck, för nu ville jag hem. Jag åkte raka vägen till Huddinge för att hämta hundarna. Är det släckt så ska jag inte störa tänkte jag, men är det tänt så knackar jag på. Det var tänt. Jag knackade tyst för att inte hundarna skulle börja skälla. Ingen hörde, men genom fönstret såg jag de två änglavarelser som tagit hem mina hundar i sin bil. Jag klev tyst in i hallen. Jag trodde de skulle svimma när de såg mig. - Vad gör du här, och SÅ snabbt, vi kom för fem minuter sedan! Vi pratade ett tag, jag tackade och åkte hem, klockan var närmare ett. Ett par timmar satt jag där mitt i natten och tittade på priser och funderade och då gick det plötsligt upp för mig:

- HERREGUD VI HAR VUNNIT BIS!

Kåseriet skrivet 1987.
Copyright Susann Björkfäll.