I denna lilla, kompakta kropp finns det samlat så mycket av det fina som kan dölja sig bakom ordet hund. Mycket energi, mycket glädje, total lojalitet och en aldrig sinande vänlighet.

En norfolk älskar människor och gör allt för att vara till lags. Ju mindre människor desto bättre verkar det, med andra ord - de älskar barn. De har mycket lätt för att anpassa sig i olika miljöer. Mycket pigga ute och som kontrast - lugna inomhus. Det finns en gnutta "jakt" i vissa individer, men norfolk terriern är egentligen inte en ras som intresserar sig för att följa spår i skogen, utan följer oftast bara efter smådjur som rör sig snabbt, förmodligen för att det roar dem. De fungerar därför mycket bra som råttjägare - vissa säger att de är bättre än katten.

Ursprunget är brokigt. Man visste vad man ville få fram, nämligen en mycket liten, robust terrier med röd sträv päls, snabb nog att vara en hejare på att dräpa råttor och dessutom med ett temperament som gjorde den älskad även som sällskapshund. I jakten på detta har man använt små irländska terriers, yorkshireterriers, glen of Imaal, dandie dinmont och små "jaktterriers". Här har vi också svaret på varför det för dagens uppfödare finns problem med krokiga framben, pälsar av sämre, mjukare kvalitet, storlek, och högt ansatta eller fladdriga öron.

Som alla raser behöver norfolkterriern ett visst mått av uppfostran under sin uppväxt. Detta ställer dock sällan till några problem. Det går helt enkelt ut på att visa vem som bestämmer och att sätta gränser för vad som är tillåtet.

Storleken på rasen, 25-26 cm i mankhöjd och 5-8 kg i vikt, gör att de är lätta att ta med sig vare sig man åker bil eller kommunala färdmedel. Att de charmar medresenärer med sitt pigga och vänliga sätt - det får man på köpet.

Inte ens för en nybliven terrierägare behöver pälsvården ställa till några problem. Det handlar om att "strippa" ner (plocka bort i stort sätt alla täckhår) pälsen cirka två gånger om året och däremellan lite putsning. Uppfödaren ställer gärna upp och visar hur det går till och sedan klarar de flesta av att göra det själva. Gäller det utställningstrimning så kräver det förstås lite mer fingerfärdighet, men inte heller det är omöjligt att lära sig med lite övning.

Som ni förstår kan man ha mycket roligt med sin norfolk. Deras tillgivenhet gör dem utmärkta som arbetspartners vid lydnadsträning. Man riktigt ser på dem hur de anstränger sig för att förstå varje nytt moment, och när de lyckas så är glädjen ömsesidig. De tackar inte heller nej till en liten godbit som belöning. Din glädje när den gör rätt, samt en godbit - det är nyckeln till framgång. Deras smidighet och kvicka sätt att förflytta sig gör dem utmärkta för agility. Ja, listan kan göras lång, det finns norfolks som vindsurfar, fjällvandrar, cyklar (d.v.s åker i cykelkorg), letar kantareller och tränar viltspår men framför allt, de är underbara kompisar för sina ägare. Ägare förresten, ordet känns fel, man äger inte en norfolkterrier - man har äran av att få vara dess vän!