Resa med förhinder

Det skulle bli en lusttur, ett stillsamt avbrott i vardagen. Vilket det också blev när jag väl kom ombord, men det var nära - väldigt nära - att jag missade båten.

Anledningen till resan var naturligtvis en hundutställning, som alltid när det gäller oss hundfolk. Närmare bestämt Åbo internationella där "Mulle" skulle kunna vinna sitt sista cacib för att bli internationell champion.

Allt var noga planerat långt i förväg, pälsen var nerstrippad i precis lagom tid. Muskler och hull i bästa kondition. Domaren var en som jag ansåg det "värt" att åka för. Bara att åka dit alltså, allt stämde, så konkurrenterna skulle minsann få sig en match! Finland here we come!

Jag skulle åka med A-L som skulle ha med Mulles dotter. Dessutom hade jag lovat att ta med en foxvalp på hemresan.

Jag skulle ta min bil till A-L, Stockholms Lokaltrafik (SL) kan man ju inte lita på, och det är skönt att slippa bära. Kl.20.30 skulle vi vara nere på terminalen, båten skulle gå 45 minuter senare. Där skulle också ägaren till foxvalpen möta oss för att överlämna viktiga papper som rörde valpen.

Dagen kom, och med den ett av vinterns ovanliga och dessutom mest ihärdiga snöfall. Det snöade hela dagen, oavbrutet, det blev nog sammanlagt 20 centimeter. Jag började fasa för att ta bilen, men som sagt SL går inte att lita på, och speciellt inte pendeltågen i snöoväder. Sagt och gjort det var väl bara att ha gott om tid på sig. Jag skulle ju inte åka i rusningstid heller, utan räknade med att det skulle vara tämligen lugnt på vägarna.

2 timmar och 20 minuter före båtens avgång, det måste ju räcka när sträckan i vanliga fall bara tar 35 minuter. Jag borde alltså ha gott om tid att ta mig till A-L, en snabbtitt på hennes valpkull samt bli körd till terminalen, en resa på 5 minuter.

Men nu började problemen. Skotta fram bilen visade sig senare vara ett av de smärre av dem. Likaså att försöka få sommardäcken att plöja sig genom 20 centimeter nysnö på vår oplogade väg. Värre var det underkylda regn som lade sig som en tjock ishinna på framrutan och gjorde det omöjligt att se något. Redan efter 100 meter var jag tvungen att stanna bilen för att gå ut och skrapa, med risk att inte komma loss ur snödrivorna igen. Nere på den lite större vägen var jag tvungen att stanna igen för att skrapa rutorna rena från is. Farten var cirka 30 km/timme. 2 uppkörda spår i snön såg lovande ut, om det inte varit för det underkylda regnet som inte bara lade sig som is på rutorna utan även på vägen. Mitt lätta tryck på bromspedalen resulterade omedelbart i en sladd. Tänk vad man hinner tänka mycket under de sekunder man sladdar och ser en hel rad med bilar komma framifrån och minst lika många bakifrån. Tack vare min låga fart fick jag trots allt stopp på bilen, lite åt sidan i en snödriva. Ta bilen in till stan var inte längre att tänka på. Benen kändes som spagetti och utsätta sig för livsfara var det nog trots allt inte värt det där cacibet. Efter lite om och men fick jag bilen till pendeltågstationens parkeringsplats. Ut med Mulle, bur och packad weekendväska. Sammanlagt cirka 16 kilo. Naturligtvis gick pendeltåget till stan i samma minut som jag klev ur bilen, men jag borde hinna bra även med nästa, trots att det skulle gå först om 30 minuter. Jag ringde till A-L och berättade som det var och att de fick möta mig på terminalen i stället för att jag skulle ta mig hem till dem. Nästa tåg skulle vara framme i stan en timme innan båten skulle avgå. Då skulle jag ha gott om tid att ta mig från pendeltåget till tunnelbanan, åka 4 stationer och slutligen gå från tunnelbanan till båten. Mulle skulle då dessutom bli välrastad innan vi gick ombord.

Tåget kom i tid, klarade av 2 stationer, sedan var det stopp. Vi stod stilla mitt emellan 2 stationer. Allt var tyst, ute var det mörkt, imman på rutorna gjorde att man inte kunde se ut genom fönstrerna. I regel brukar inte dessa ofrivilliga stopp vara så länga, så från början var jag tämligen lugn. Jag iakttog mina medresenärer. Det var inte det vanliga klientelet med kostym och portfölj, det var ju fredagskväll. I vagnen fanns cirka 40 läderklädda ungdomar i 16-20 årsåldern, hälften med rakade huvuden, vissa medhavande "fredagsläsk". Samt jag. I deras ögon en visserligen ung, men ändå, kärring med hund och bur. Efter cirka 10 minuter hörde jag att det rasslade i högtalarna. Någon från yttervärlden försökte ta kontakt! Efter en kort stunds rasslande blev det åter tyst, SL hade gjort sin plikt, meddelat vad som var orsak till stoppet. Att sedan ingen resenär hört ett ord på grund av urdåliga högtalare brydde väl inte de sig om. Efter 20 minuter började jag bli desperat. Tinningarna började dunka hårt, ögonen började bukta utanför sina hålor, rödsprängda av ilska. Jag sparkade till dörrarna, någonstans måste jag ju göra av med adrenalinet som började rinna över. Punkarna tittade förtjust: häftig kärring! Jag började även småsvära, först tyst för mig själv, sedan allt högre. Efter 25 minuter började tåget rulla igen. En station. Två stationer, framme. Jag var i upplösningstillstånd! Klockan var 20.45. En halvtimma försenad och en halvtimme till båten skulle gå och jag som bara var vid centralen. Lediga taxi gick inte att uppbringa i ovädret, men förresten så gick nog tunnelbanan fortare trots allt.

Har någon av er gått på Stockholms central när det är mycket folk så vet ni att där bör man inte ha bråttom. Allt är som en jättestor myrstack, alla går åt olika håll. Att ta sig från en punkt till en annan innebär inte en rak sträcka här, utan det gäller arr kryssa fram. Hund i koppel är alltså inte till någon hjälp. Jag lyfte upp Mulle på armen (tur att jag inte har fastnat för grand danois) och forcerade centralens vänthall och korridor, utan hänsyn till övriga trafikanter. Med rödsprängda ögonglober och dunkande tinningar, vilt svärande om vad jag skulle göra med eventuella SL-arbetare som kom i min iväg. (Det var inga snälla saker) Vadå visa biljett? Vadå hund i väska? Ser ni inte att jag har bråttom! Biljettspärren klarade vi med glans!

Väl nere i tunnelbanan fick jag höra följande i högtalarna: "Vi kan nu glädja alla pendeltågsresenärer med att pendeltågen åter går normalt efter att växelfelet lagats". Nya svordomar, fattade de inte att skadan redan var skedd? Här stod en resenär som höll på att missa Finlandsbåten och i och med det även ett internationellt championat! (I det här ögonblicket var jag ju övertygad om att det var Mulle som skulle vinna, bara jag kom dit) Sex minuter i nio kom rätt tunnelbana, två minuter över nio var den framme i Ropsten. Nervsammanbrottet var nära. Promenaden till båten skulle ta cirka fem minuter i normala fall. Det som mötte mig utanför stationen var inte "normala fall". Snöstormen fick här fria tyglar över de öppna platser som hamnområdet utgjorde. Drivsnö nästan halvmetervis och motvind. Tio minuter kvar till båten skulle gå, vi skulle inte hinna. Jag var tvungen att gå mitt på vägen för att kunna gå alls. Plötsligt tutade det bakom mig. Min tanke var: kör över mig om du vill, jag flyttar inte på mig, det gör detsamma nu, värre kan det ju inte bli. Bilen stannade bakom mig, ut rusade A-Ls mamma. Hon stuvade in mig, hunden och packningen i bilen. Hon upprepade hela tiden orden: lugn vi hinner, lugn vi hinner. Medan jag spottade och svor mellan osammanhängande meningar om vad som hänt.

På terminalen var det folktomt sånär som på tre personer utan naglar (nerbitna) som tidigare gått av och an av nervositet, men nu stod stilla i resignation. Två minuter innan båten skulle avgå klev A-L och jag ombord.

Det tog två timmar att få ner tinningarna till normal storlek. När det var gjort och även ögonen antagit sin normala färg och form gick vi till baren och tog en drink, det kunde behövas.

Hur det gick på utställningen? Jo tack, bra. Vid terminalen blev vi hämtade av Finska kennelklubbens inhyrda buss. En service vi verkligen uppskattade. När vi köpt katalog och fick se vilka konkurrenterna var höll jag på att få ett återfall av SL-ilska när jag kunde konstatera att Mulle var enda anmälda hanhunden! Tänk om jag missat båten! Han kan nu ståta med titeln Internationell och Nordisk utställningschampion. Och jag har lovat mig själv att det ska dröja innan jag återvänder till Finland!

Kåseriet är skrivet 1988, långt innan mobiltelefonerna var i allmänt bruk!
Copyright Susann Björkfäll